Rapport 9: Att vilja och kunna arbeta längre

I dag publiceras delegationens nionde rapport, Att vilja och kunna arbeta längre. Rapporten är skriven av Roland Kadefors, docent och forskare i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Rapporten är en kunskapssammanställning av studier som undersökt människors utträde från arbetskraften och den visar bland annat att socioekonomisk tillhörighet har stor betydelse för äldres arbetskraftsdeltagande.

Vilka grupper lämnar arbetslivet i förtid och varför?

Tidigare studier visar att det på den svenska arbetsmarknaden finns en väldigt tydlig uppdelning, där anställda i arbetaryrken i mycket högre grad än de i tjänstemannayrken riskerar att lämna arbetsmarknaden i förtid. Av Arbetsmiljöverkets rapporter framgår att för sysselsatta i åldern 50-64 år är det cirka 7 procent, för både män och kvinnor, som uppger att de har svårt att klara sina arbetsuppgifter med hänsyn till ålder. Bland kvinnor gäller detta framför allt inom läraryrken och inom vård och omsorg, och bland män inom byggnadsverksamhet och tillverkning. Cirka 14 procent av kvinnorna och 11 procent av männen uppgav att de inte skulle orka arbeta fram till ordinarie pensionsålder.

Studier har visat att psykosocial arbetsmiljö, arbetsförmåga och ekonomiska drivkrafter alla är viktiga faktorer bakom önskemål om att lämna arbetslivet i förtid. Sannolikheten att individer uttrycker önskemål om ett förtida utträde ökar när det finns höga krav på arbetsuppgifterna i form av att behöva arbete för fort eller för hårt, med alltför stor arbetsinsats och vid förekomst av motstridiga krav eller tidspress.

I en SCB-undersökning från 2014 angav 17 procent av dem som börjat ta ut pension att de slutat arbeta på grund av att de uppnått den övre åldersgränsen för att gå i pension, medan 19 procent angav att de uppnått den nedre åldersgränsen för att kunna ta ut allmän pension. Vidare angav cirka 13 procent att de slutat på grund av att de fått ett fördelaktigt ekonomiskt erbjudande för att sluta arbeta, och cirka 5 procent att de valde att gå i pension för att de blivit arbetslösa. Det viktigaste skälet var emellertid upplevd hälsa, särskilt bland kvinnor. I genomsnitt angav cirka 25 procent av kvinnorna att hälsan var huvudsakligt skäl till utträde ur arbetslivet.

För den som upplever sviktande hälsa och bristande arbetsförmåga i relation till arbetets krav ökar således sannolikheten att lämna arbetslivet tidigt på grund av sjukdom, arbetslöshet och förtida uttag av ålderspension. Fysisk belastning i arbetet är den exponering som bidrar mest till socioekonomiska skillnader när det gäller hälsa.

Vilken betydelse har ekonomiska drivkrafter för att arbeta längre?

Kvinnor tycks i högre grad än män välja att fortsätta arbeta av ekonomiska skäl, detta gäller i synnerhet lågutbildade (cirka 60 procent). Oavsett utbildningsnivå är det för en majoritet av männen (cirka 75 procent) andra skäl än de ekonomiska som gör att de fortsätter att arbeta.

Gapet mellan kvinnor och mäns pensioner, enbart sett till inkomstgrundad allmän pension för dem som är 65 år och äldre, är 34 procent. Om man tar hänsyn till tjänstepensionen ökar det ytterligare, men med garantipension, änkepension och bostadstillägg minskar det till i genomsnitt cirka 26 procent. Gapet har inte förändrats nämnvärt sedan 1995. En stor del av skillnaderna beror på att kvinnor är i majoritet i sektorer med relativt låga löner. Den stora skillnaden i pensionsvillkor mellan könen utgör ett starkt ekonomiskt incitament till arbete i högre åldrar för många kvinnor, men effekten förefaller vara begränsad i lägre socioekonomiska grupper.

Svenskfödda lämnar i genomsnitt arbetslivet senare än utrikesfödda. Utrikesfödda är i större omfattning sjukpensionärer än svenskfödda, och en mycket stor del av invandrarna kommer att riskera att bli fattigpensionärer, helt enkelt eftersom en grundsten i det svenska pensionssystemet är livsinkomstprincipen. Författaren menar att det behövs en särskild genomlysning av utrikesföddas pensionsvillkor, där könsperspektivet beaktas.

En kategorisering av förhållningssätt till förlängt arbetsliv hos äldre

För att bättre förstå vilka som har ett reellt val beträffande om och när de ska gå i pension kan man göra en kategorisering som baseras på dimensionerna ”vilja” och ”kunna” enligt figuren nedan.

De som tillhör kategorin ”kan och vill” fortsätter i sin anställning upp till ordinarie pensionsålder eller längre. De hindras inte av personliga skäl eller yttre omständigheter. Men det finns också de som väljer att inte fortsätta arbeta trots att möjligheten finns: ”kan men vill inte”. Andra skulle vilja men hindras av omständigheterna: ”kan inte men vill”. En fjärde kategori utgörs av dem som lämnar arbetslivet både på grund av omständigheter och brist på vilja att fortsätta ”kan inte och vill inte”.

”Kan och vill”

Det finns en tydlig socioekonomisk skillnad mellan grupper när det gäller arbete fram till 65 års ålder. Kategorin ”kan och vill” domineras av akademiker, högre tjänstemän, och chefer för små eller medelstora företag. För många av dessa handlar det inte i första hand om ekonomiska incitament om man arbetar vidare eller inte. Samtidigt finns det en inte obetydlig grupp lägre tjänsteman och i arbetaryrken, främst kvinnor, som fortsätter att arbeta efter 65 års ålder som annars skulle riskera mycket låga pensioner.

”Kan inte men vill”

Det är inte ovanligt att de som gått i pension anger att de egentligen skulle ha velat fortsätta arbeta. I en undersökning i åldersgruppen 55-69 år bland dem som tagit ut pension och slutat arbeta uppgav nästan 30 procent att de velat fortsätta arbeta. Skälen till att de inte kunnat fortsätta kan vara skiftande: bristande arbetsförmåga, bristande kompetens eller familjeåtaganden. Men det kan också handla om att arbetsplatsen inte erbjudit möjligheter till deltid, eller att det funnits så kallade pushfaktorer i form av hög arbetsbelastning eller negativa attityder. Kategorin ”kan inte men vill” framstår som särskilt viktig eftersom den omfattar många människors som med stor sannolikhet skulle kunnat arbeta fler år om möjligheten hade funnits.

”Kan men vill inte”

Kategorin ”kan men vill inte” innefattar personer som väljer att gå i pension och avsluta sitt arbetsliv trots att möjligheten finns att fortsätta arbeta. Det är alltså i huvudsak ett frivilligt beslut. För många upplevs en hög arbetsbelastning som en viktig faktor att gå i pension, men den viktigaste orsaken för att ta ut allmän ålderspension tycks inte vara arbetsrelaterad utan speglar äldres önskan att själva förfoga över sina liv. Att länge ha planerat att gå i pension vid en viss ålder eller att önska sig mer fritid kan vara svåra att övervinna med generella åtgärder relaterade till arbete och arbetsmarknad. Individuellt utformade nedtrappningslösningar som anpassar arbetskraven till den aktuella arbetsförmågan och tar hänsyn till individens specifika önskemål skulle dock sannolikt kunna få en del äldre i kategorin att senarelägga sin pensionering.

”Kan inte och vill inte”

De äldre som varken kan eller vill fortsätta arbeta upplever att de nått vägs ände i arbetslivet och många söker pensionera sig så tidigt som möjligt. Att påverka dessa att senarelägga utträdet från arbetslivet är sannolikt svårare jämfört med övriga kategorier. Med ett livscykelperspektiv som innefattar proaktiva insatser på arbetsplatsen kan anställningsbarheten över tid ökas, vilket på sikt kan leda till att färre äldre finns sig inlåsta i denna kategori.

Vid utvecklingen av åtgärder som syftar till att senarelägga pensioneringen är det nödvändigt att beakta den mångfald av faktorer som påverkar olika grupper av individer. En högre grad av individuell anpassning till äldres behov och önskemål är sannolikt nödvändigt så att det går att uppnå balans mellan arbetsförmåga och arbetskrav. Tidigare studier har visat att en rad förändringar på arbetsplatsen kan underlätta för äldre arbetstagare, så som: arbetsplanering, flexibla arbetstider, anpassad förläggning av deltid, semester och ledighet, pensionsavgång och arbetsuppgifter. Samtidigt är det uppenbart att man måste beakta bristande hälsa. En välgrundad hypotes är till exempel att den som regelbundet utmattas av sitt arbete löper högre risk att drabbas av långtidssjukskrivningar – och att så småningom lämna arbetslivet i förtid. Faktorer som upprätthåller eller till och med ökar arbetsförmågan innefattar ett gott förhållande till arbetsledningen, sänkt arbetstakt och minskad grad av repetitiva arbetsuppgifter, samt fysisk träning. God fysisk och psykosocial arbetsmiljö under hela arbetslivet och respekt för den äldre arbetskraftens kompetens och arbetsvillkor kan få fler att vilja arbeta längre.

Läs rapporten

Läs pressmeddelandet