Forskarseminarium i Umeå – Ett förlängt arbetsliv
I förra veckan hölls – för 29:e gången – forskarseminarium i Umeå, vilket är en årlig mötesplats för forskare och praktiker verksamma inom socialförsäkringen. Syftet är såväl att sprida kunskap och stimulera till ny forskning som att inspirera till erfarenhetsutbyte och etablering av nya kontakter mellan forskare och praktiker inom området. Årets tema var Förlängt arbetsliv – förutsättningar, utmaningar och konsekvenser.
Lisa Laun, forskare vid IFAU, inledde tvådagarskonferensen med att konstatera att allt fler äldre arbetar längre och att arbetskraftsdeltagandet upp till 65 år är tämligen högt i Sverige. Orsaken till förändringen är att mortaliteten halverats på 50 år, och att den självskattade hälsan och den fysiska arbetsmiljön har förbättrats. Samtidigt finns det en stor hälsomässig sysselsättningsreserv bland de äldre, i synnerhet bland de över 65 år, och därmed goda förutsättningar för ett förlängt arbetsliv för fler. Arbetsgivares bristande efterfrågan på äldre arbetskraft kan emellertid vara en begränsande faktor.
Ole Settergren, analyschef vid Pensionsmyndigheten, konstaterade inledningsvis att pensionssystemet blev ungefär som man tänkt sig när man införde det, dvs. vi har ett obligatoriskt inkomstgrundande ålderspensionssystem som i genomsnitt ger samma pension som i det gamla pensionssystemet. Han nämnde också ett antal pågående trender avseende pensioner. Till exempel tar allt fler ut pension tidigt (före 65), samtidigt som fler också tar ut pension sent (efter 65). Det gör att färre tar ut pension vid 65, även om de fortfarande är i majoritet. Den genomsnittliga medelpensionsåldern varierar därför inte särskilt mycket, utan ligger relativt konstant just under 65 år. Vidare tar allt fler tar ut både pension och arbetsinkomster samtidigt. Tjänstepensionen är en viktig del för den totala pensionen. Kompensationsgraden för de som tar ut allmän pension och tjänstepension är 79 procent för kvinnor och 80 procent för män. Ole menade avslutningsvis att den kommande höjningen av pensionsåldern istället kan ses som att pensionsåldern är konstant i förhållande till (den ökade) livslängden.
Kirk Scott, forskare vid Lunds universitet, konstaterade att fler kommer att behöva arbeta längre, då den ökade livslängden påverkar försörjningskvoten negativt så att allt färre ska försörja allt fler. Kirk bedömde att vi kommer att behöva öka antalet arbetade år med 5 år. Vi kan uppmuntra till ökad pensionsålder dels genom ökad utbildningsnivå (högutbildade går i pension senare än lågutbildade), dels genom höjning av lägsta ålder för uttag av pension kombinerat med möjligheter för förtidspensionering för de som av olika anledningar inte kan arbeta.
Isabelle Hansson, forskare vid AgeCap och Göteborgs universitet, berättade om resultaten från en underlagsrapport till delegationen som publiceras inom kort och som handlar om hur pensionärer ser på och upplever den omställning som pensionen innebär. I undersökningen HEARTS som rapporten bygger på har man följt individer över tid och ställt frågor årligen, både före och efter de gått i pension. Studien visar att många vill fortsätta arbeta samtidigt som de tar ut pension. Skälen de anger är att de uppskattar att arbeta, den sociala kontakten är viktig, de vill fortsätta göra något meningsfullt, de behövs på sitt gamla arbete och att partnern arbetar fortfarande. Samtidigt är många som istället går i pension väldigt nöjda med det. De anger att de fått möjlighet att göra nya saker utanför arbetet, omvärderat betydelsen av ekonomisk situation till förmån för betydelsen av ett gott liv, frihet att själv få bestämma över sitt liv, ekonomin var tillräckligt bra för att inte behöva arbeta och få bättre kontroll över den egna tiden. Isabelle konstaterar att det finns förutsättningar för ett förlängt arbetsliv, men påpekar också att det är ojämlika förutsättningarna att bestämma hur och när man ska gå i pension.
Mikael Stattin, forskare vid Umeå universitet, berättade om betydelsen av arbetsförhållanden för anställdas (inom hälso- och sjukvården) pensionspreferenser. Den önskade pensionsåldern var 65,2 år bland män och 64,4 bland kvinnor. Ju högre socioekonomisk grupp, desto högre var den önskade pensionsåldern. Flexibilitet på arbetet är en av de viktigaste faktorerna för att öka förutsättningarna för ett längre arbetsliv. Många kan tänka sig att jobba längre, men under andra förutsättningar. Man vill kunna påverka sina arbetsuppgifter och arbetstider. Det är stora skillnader mellan medarbetare som har en tidig respektive sen pensionspreferens. De har olika förutsättningar i form av flexibilitet och möjligheter till anpassningar på arbetet. Många har ett tydligt behov av uppskattning och ett organisatoriskt stöd. Mikael menade att arbetsgivarna bör ha en tidig och proaktiv dialog med de anställda, ha åldersmedvetna långsiktiga rutiner för att fler ska kunna arbeta längre, samt ha understödjande praktiker i form av t.ex. anpassade arbetsuppgifter, villkor etc. I synnerhet är det viktigt med ett långsiktigt perspektiv för att fånga upp medarbetares behov och önskemål i tid.
Maria Albin, forskare vid Karolinska universitetet, menade att det finns stora möjligheter för fler att arbeta längre; vi lever längre, fler av dessa år är friska år, behandling av kroniska sjukdomar är bättre, vi har mindre funktionsnedsättningar och bättre överlevnad, vi kan arbeta längre med hjälp av ny teknik (inte lika beroende av fysisk styrka, ökad flexibilitet i tid och rum, AI kan stödja komplexa uppgifter) och det finns en unik kompetens med två-tre generationer i samma arbetslag. Arbete berikar både individ och samhälle.
Samtidigt finns det en del problem och utmaningar för att fler ska kunna jobba längre; hälsans utveckling är ojämlik, det är höga krav i många (arbetar)yrken, kroniska sjukdomar begränsar ofta den fysisk arbetsförmågan, många har nedsatt fysisk arbetsförmåga och vi har en sjunkande tillgång till kvalificerad arbetsanpassning genom företagshälsovården. Om man inte kan gå i pension när man behöver det ökar det sannolikt ytterligare de sociala skillnaderna som finns i hälsa. Den förväntade återstående medellivslängden mellan hög- och lågutbildade kvinnor är 6 år i dag, medan den var 3 år 1994.
Maria framhöll å ena sidan en rad positiva följder för arbetet av åldrandet såsom bättre överblick, fördjupade perspektiv, bättre prioriteringsförmåga, självkännedom, tålamod, samma förmåga att lära nytt, färre olycksfall, mindre sjukfrånvaro i relation till hälsotillstånd. Å andra sidan gäller samtidigt att den fysisk styrkan avtar, man får sämre syn, hörsel, man blir långsammare, lär på annat sätt, olycksfall får större följder, man har ökat återhämningsbehov, och fler kroniska sjukdomar. Slutligen menade Maria att de förändringar som behövs är att vi tar vara på de som vill arbeta längre och gör anpassningar till individuella önskemål och behov, förstärker arbetarskyddet, inför obligatorisk företagshälsovård i högrisksektorer, karriärgång från fysiskt belastande arbete över arbetslivet, matchar välfärdssystem med arbetslivets realitet och skapar livslångt lärande för hållbar anställningsbarhet.
Sara Kjellsson, forskare vid Stockholms universitet, pratade om klass, kön och etnicitet i ett förlängt arbetsliv och visade på skillnader i arbetsvillkor mellan olika grupper. Sara menade att det viktigaste för att höja utträdesåldern är att minska tidigt utträde ur arbetslivet pga. ohälsa, och att förutsättningar för en senareläggning av pensionen grundläggs under hela arbetslivet.
Eskil Wadensjö, forskare vid Stockholms universitet, framhöll att de kommande förändringarna i LAS och höjningen av pensionsåldrarna ger ökade valmöjligheter för de som önskar arbeta längre, medan det kan leda till problem för de som har svårt att arbeta till högre åldrar. Det finns således skillnader mellan grupper vad gäller både önskan och förmågan att arbeta längre. Olika alternativa eller kompletterande lösningar såsom ändrade arbetsuppgifter, byte av arbetsgivare/arbetsplats och/eller yrke, minskad arbetstid kan behövas.
Per H Jensen, forskare vid Aalborgs universitet i Danmark, berättade om de reformer Danmark har infört. Danmark står för samma demografiska utmaning som övriga västvärlden. Detta har lett till en diskussion om ett behov av förtidslösningar för de som har tunga arbeten och som blir utslitna i förtid. I Danmark kom man redan 2006 överens om att folkpensionsåldern skulle öka till 67 år från och med 2024–2027 och att man skulle indexera pensionsåldern utifrån förväntad livslängd. 2011 reviderade man dock detta och beslutade att folkpensionsåldern gradvis ska öka till 67 år från och med 2019–2022. Vidare trädde en ny seniorpensionsordning ikraft den 1 januari 2020, vilken ska skapa möjlighet att lämna arbetsmarknaden för alla som är nedslitna, oavsett om man är det fysiskt eller psykiskt. Seniorpension ska man kunna få oavsett yrkeskategori. På så sätt ses man kunna få ett värdigt avslut på sitt arbetsliv. Regeringen planerar lägre folkpensionsålder för förvärvsaktiva som arbetat många arbetsår.
Panelsamtal med Tobias Baudin (Kommunal), Staffan Isling (SKR), Ingemar Eriksson (Delegationen för senior arbetskraft) och Kirk Scott (Lunds universitet), modererat av Pelle Thörnberg:
Staffan framhöll att äldre inte är som äldre var förr. De är rikare, har bättre hälsa och bättre livsvillkor. Han konstaterade också att Statens Kommuner och Regioner (SKR) behöver anställda 500 000 personer till 2026, så det är viktigt att SKR månar om de anställda som finns. Att behålla fler äldre i arbetslivet kan ge ungefär 50 000 personer. Större flexibilitet och ändrade arbetstider skulle kunna få fler att arbeta längre. Det är SKR:s ambition att ha samtal med sina anställda om vad som krävs för att de ska vilja arbeta längre.
Ingemar ställde sig frågande till om inte alla redan förstår att fler måste jobba längre. Hur ska vi annars klara arbetskraftsbristen som vi ser? Ålderismen måste också motverkas. Här kan vi jämföra den tidigare tveksamhet som fanns förr kring att kvinnor skulle arbeta. På samma sätt borde även äldre kunna arbeta. För det krävs bra reformer, bra avtal och de äldre måste känna sig efterfrågade. Till exempel behöver man inte säga upp 67-åringen längre då det s.k. ”fönstret” tas bort.
Tobias menade att det inte spelar någon roll vilken pensionsåldern är, Kommunals anställda orkar inte jobba längre då många fortfarande har tuff arbetsmiljö, trots förbättringar. Samtidigt kan man se att många medlemmar arbetar kvar på deltid efter de gått i pension, men då är det på deras arbetsvillkor. Han menar att de utslitna äldre borde kunna få förtidspension i slutet av arbetslivet istället för att ta ut pension. Man bör se över reglerna för sjukersättningen. Arbetsscheman behöver också fungera bättre med privatlivet.
Kirk menade att man måste hitta sätt så att alla som kan jobba längre också gör det, medan de som inte kan det inte ska behöva, man får hitta en lösning för dem. Alla kanske inte heller kan arbeta i samma yrke hela livet, men det är en utmaning att underlätta jobbyte, vem ska ansvara för det, arbetsgivaren eller samhället?
Överlag var det mycket givande två dagar med intressanta föredrag och spännande diskussioner. Seminariet kommer också att sändas på Kunskapskanalen om cirka 4-6 veckor.