Ambassadör: Arbetslivet måste ställa om!

För den, som liksom jag, förespråkat en möjlighet att jobba längre var förstås riksdagens beslut att höja pensionsåldern ett glädjebesked.

Jag är mycket ute och föreläser i ämnet, och jag inleder alltid mina föreläsningar med att prata om hur orättvist arbetslivet är.

Efter att jag nästan lyfte från min programledarsoffa när Fredrik Reinfeldt 2012 släppte bomben om att svenska folket måste ställa in sig på att arbeta mycket längre åkte jag sen till min mammas äldreboende där en av undersköterskorna satt och grät. Hur skulle hon orka, var fanns hans verklighetsuppfattning?

Claes Elfsberg, Amelia Adamo och jag brukar tas som exempel på människor som vill jobba vidare. Javisst, vi har ju bara jobbat med knoppen och är inte utslitna i kroppen! Och vi har haft så privilegierat kul på jobbet att det är svårt att slita sig. Det är jag mycket väl medveten om.

Men när onsdagens nyheter handlade om att fyra av fem kommuner inte klarar välfärdsuppdraget, inte minst för att så många lever allt längre så talar ju det sitt tydliga språk för framtiden. Fler måste jobba längre om välfärdskassan ska räcka till.

Vi lever fortfarande efter 1913 års normer. Då bestämdes att pensionsåldern skulle vara 67. Det har hänt ofantligt mycket med äldres hälsa sen dess (1913 levde bara 2 procent till 67-årdagen).

Utmaningen handlar förstås om att arbetslivet måste ställa om så att människor pallar med att jobba längre och har ett innehåll. Svenska pensioner är redan usla om du bara jämför med andra länder i Norden, men ska dom gå att leva på, ska vi kunna ta hand om alla äldre och ge barnomsorg till våra barn, då måste fler bidra. Börja med de som vill och orkar, men låt var och en bestämma själv. Det är ett gigantiskt slöseri med resurser och erfarenhet både för individ och samhälle att klumpa ihop alla över 65. Vi är olika med skilda förutsättningar och viljor, men jobbar inte fler längre kommer mina barnbarn inte att få någon pension alls.